Mardrömsbanken

Jag är i USA, bor hemma hos en himla trevlig familj.
Har bara ett problem. Jag kommer inte åt mina pengar med mina svenska konton och kort.
Så jag går till banken, ombeds att lämna in allt och vips ska den här banken fixa så att allt
funkar i Americat. Det ska ta en timme eller så.
Tar en sväng med bilen som jag parkerat precis utanför. Plötsligt får jag se "min" bankman komma springande i en hiskelig fart.
Tillbaka till banken. Och där sitter han ju! Fast nu har han glasögon på sig, det hade han inte förut.
Jag framför mitt ärende och han säger bara:
"Jag har inte tagit emot några kort eller kontouppgifter från dig."
Nu börjar det kännas riktigt obehagligt. Fler bankmänniskor börjar diskutera fram och tillbaka.
Ingen känner igen mig, ingen vet något om bankkort...
Tills sist blir jag desperat och helförbannad. Tar en mugg med kallt kaffe och slänger i ansiktet på bankmannen med glasögonen.
Han skriker i högan sky. Något om att han ska ringa sin advokat och stämma mig på miljontals dollar.
Jag stortjuter, familjen jag bor hos tröstar mig och hjälper mig spärra allt. Plötsligt ringer telefonen och en främmande röst presenterar sig i rätt ohyfsad ton som advokat företrädande bla bla bla...

Vaknar. Det tar ett tag innan jag fattar. Jag kommer inte att bli stämd på miljontals dollar. Jag har inte kastat kaffe i ansiktet på någon.
Går upp, brygger kaffe. Starkt Zoegas. Solen lyser. Det är skönt att vara vaken denna vackra Påskdagsmorgon!

Mannen med håret till höger

Köerna ringlade långa utanför GeKås i Ullared den där blåsiga dagen i mitten på 1970-talet. Det var antydan till vår i luften. Påsklov tror jag faktiskt det var, men jag kan ha fel.
Kompisen och jag hade fått ett uppdrag. Vi skulle sälja lotter till människorna som köade in till affären. Lotterna kostade en krona styck och priserna var kaffe.
Och vi var två 14-åringar som skrattade åt det mesta och blev fnittriga som bara tonårstjejer kan.

Plötsligt ser vi honom. Mannen med håret till höger.  Han hade väldigt högt hårfäste samtidigt som det hår han hade var väldigt långt. I den här blåsten blev resultatet otroligt. Allt håret stod rakt ut från huvudet. Åt höger. Brunt, lockigt, fladdrande.

Skrattet bubblade upp, Gick inte att hejda. Sålde två lotter och de kunderna började skratta också. Fast de visste nog inte varför. Nitlotter var det också.
Så närmar vi oss mannen med håret till höger.
Han har också börjat skratta vid det här laget. Och när jag råkar säga "stryck" istället för "styck" så gapskrattar han.
- Men vad har ni två så roligt åt? Förutom att du inte kan säga styck?
- Ditt hår, frustar kompisen och jag kan bara nicka instämmande.
Nu skrattar vi så tårarna rinner.
- Ja det är väl fint, säger han och försöker platta till det. Utan resultat.
Och han gapskrattar han med.
Till sist sprider sig munterheten i nästan hela kön.

Och nu när jag är vuxen kan jag fortfarande börja skratta åt det.
Dessutom var mannen med håret till höger en klok man.
Han kunde bjuda på sig själv. Mitt framför massor med människor i GeKås-kön.
En man att lära sig av. Hur många skulle klara att bli utskrattad av två fnittriga tonårstjejer?
Inte många, gissar jag.

Förresten, mannen med håret till höger vann inte något kaffe hos oss.
Han köpte lott hos det konkurrerande lotteriet. Och vann.
Han kom fram till oss med sitt nyvunna kaffe.
- Skrattar bäst som skrattar sist töser!